Dilemma
Jag kanske borde släppa hoppet
det är så svårt att göra det
håller kvar livet, en gnutta hopp
jag vill inte släppa taget om denna person
vi har en bra relation.. men om jag närmar mig blir jag ivägstött igen
men aldrig hela vägen, kanske är det på grund av att jag håller mig kvar.
hon har ju sagt nej en gång...
jag vet inte om hon odlar ett hopp i sin egen värld, i hennes värld är jag blind
jag hoppas
för mig är allt så enkelt
för henne är allt så enkelt
och jag förstår inte... vi är som natt och dag, eller är det så att jag inte vill förstå?
jag tänker för mycket
vill skrika
det tär på mig
jag klammrar mig fast,
kommer jag ramla igen snart?
vem kan stödja mig nu
vem tar emot om jag ramlar
hänger ju redan på mina egna fingrar
skall man ge sig ut
jag vågar visa min själ, men hur snabbt vågar visar den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar