Ännu en gång, en känsla jag alltid försöker se bortom är hur ledsen jag blir. Men den skölden håller inte länge och tillslut kommer känslorna i alla fall. Ensamheten har jag lärt mig leva med, men saknaden och sorgen som strömmar just nu om jag låter den, och det är skönt att låta tårarna flöda litet.
Kanske hade jag mått bättre om upprepningen inte varit så stor. Ja jag vet va de säger, "det är aldrig kul" som om det vore någon ursäkt. Men det är ju det som är problemet, det är aldrig kul. Ju fler gånger jag försöker ju mer nedslagen blir jag, jag förstår hur personer lätt blir, komplicerade i sina liv.
Vad är det egentligen som sticker till varje gång det händer?, vad är det som inte är tillräckligt eller vad hände inte på "rätt" sätt.. jaa man kan ju fundera i evighet på hur saker o ting fungerar. Vad måste man göra om det inte är tillräckligt? Ändra på sin ärlighet och bli mer.. beräknande kanske? Nej jag vill inte! jag vägrar.
Varför kan det inte vara enkelt för?
Varför kan det inte..
Än lyser hoppets stjärna, men stjärnan är orolig att ljuset kommer minska .
Än håller väggen, men fienden gräver tunnlar under.
Man får akta sig så man inte suger in sig själv.
Jag hoppas att någon gång, kommer tiden att visa.. någon vem jag är. För jag vet, att jag är god.
Ett steg närmare den musik jag spelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar